Alla mina vänner o alla som jag känner

nu ska vi leva loppan tjolahej tjolahopp sansaaaaaaaaa....

Nä nu ska vi inte fjanta oss..
Idag är det söndag o imorgon åker johan tillbaka till stöchhölm...
Ja efter allt stress, resor hit och dit, operationer mm så har jag gått in i väggen :/ nu sa min kropp ifrån! Dock har jag fått tillåtelse att sova en stund på dagen vilket har gjort mig lite piggare..
snart blir det frukost o sen ska vi nog en sväng till häääästen :)
Armen börjar kännas hyfsat hel igen det är bajshanden som inte vill repa sig... jag kan inte greppa eller ta i med den handen så dra åt en sadelgjord på en häst som blåser upp sig e inte det lättaste.. JAJA tur jag har mina finaste som hjälper mig i emellanåt :D

Hej alla vänner!

Jag har som kanske många vet alltid kämpat som en idiot med skolan o nu ska jag kämpa mot CSN för att få ersättning så här skrev jag:

Allvarlig försummelse från lärare, rektorer och annan skolpersonal, har gjort att min skolgång mynnat ut i ett betyg, som gör det ganska svårt att söka högskoleutbildning. Jag har gått genom hela grundskolan och fått känna mig som en idiot. Jag fick jobba mer än dubbelt så mycket i jämförelse med mina klasskamrater. Jag har prioriterat skolan hela tiden och har totalt förlorat den sociala gemenskap man behöver för att uppleva psykisk hälsa.

Det mina föräldrar fick höra på alla utvecklingssamtal var att jag hade lite problem med inlärningen. Med det var aldrig tal om att skolan skulle göra någon vidare utredning.

Jag fick till och med ta bort vissa ämnen för att få en dräglig skolgång. Det innebar ju naturligtvis att den linje jag ville gå på gymnasiet, bara blev en dröm för mig.

Jag gick ut nionde klass med knappt godkända betyg, fastän jag gjort allt jag någonsin kunnat för att höja betygen. Med detta i bagaget blir man ju ganska begränsad att söka in till gymnasiet.

Kontakten med kurator, syokonsulent och skolsköterska (som var som en andra mamma för mig) var viktiga för mig. De hjälpte mig att ta mig igenom de svåra stunder samt försöka få mig att förstå varför lärarna betedde sig som de gjorde mot mig.

Sommaren 2005, när vi fick resultatet från gymnasiet, var en stor nedgång för mig. Jag hade inte tagit mig in på någon av de 5 val jag hade. Vad skulle jag göra om jag inte tog mig in på gymnasiet? Men i augusti, en vecka innan gymnasiestarten, fick jag veta att jag tagit mig in som reserv. Jag kom mig in på ledarskapsprogrammet och mina problem fortsatte. Det var oerhört svårt att ens komma upp till godkänt. Jag misslyckades i ett ämne och var tvingad att hoppa av ett annat, på grund av svårigheter att hänga med i ett för mig alldeles för högt studietempo. Kampen med rektorer, kuratorer och specialpedagoger började redan tidigt. I första klassen så blev jag utfryst på grund av mina svårigheter att hänga med. Detta ledde till hög sjukfrånvaro och ingen social gemenskap. Jag fick tillslut byta klass och kom till en klass där jag hittade vänner som förstod min förtvivlan.

Andra året på gymnasiet hade jag fått nog så jag tjatade till mig en dyslexiutredning. Men har jag inte själv varit så påstridig i min vilja att få till en utredning, så hade jag nog aldrig fått den. Till och med min mentor ifrågasatte om det verkligen var någon mening med en utredning.

Det var 1 års väntetid så i slutet på första terminen, i tredje året på gymnasiet, fick jag gå till en utredare. Efter en grundlig utredning visade det sig att min dyslexi var roten till mitt misslyckande i skolan. Förtvivlad men ändå väldigt lättad öppnade jag kuvertet där det stod att jag hade läs och skrivsvårigheter. I och med detta började nästa kamp med lärare och rektorer. På mötet med min dyslexiutredare, mentor, rektor och lärare var det BARA jag, mamma, min mentor och utredaren som satt där. Detta visade för mig vilket intresse alla mina lärare hade för att hjälpa mig gå igenom, det som var för mig, en väldigt stor grej.

Men ni försåt ju själva att detta var ju åt skogen för sent. Mina urusla gymnasiebetyg är något som jag fått lära mig att leva med. Men det begränsar mig oerhört när det gäller en vidare utbildning. Jag kan väl säga att om skolan varit mer uppmärksam på mina problem och fått till en utredning redan i grundskolan, så skulle nog min nuvarande situation sett helt annorlunda ut.

Jag har många gånger ifrågasatt mig själv varför lärarna var så arroganta mot mig, varför de alltid sa ”läs en bok så blir det bättre”, varför fick jag sitta i en specialgrupp när alla andra fick läsa språk? Allting har hela tiden varit en enda kamp för mig.

Det kändes som en skänk från ovan när KOMVUX erbjöd mig denna undersköterskeutbildning. Äntligen hittade jag en studieform, som passade mig. Men dock har skolan har alltid varit något negativt för mig så jag ifrågasatte mig många gånger om jag är kapabel till detta.  Men med en studietakt som jag klarar av och att bara koncentrera sig på ett ämne gör att det blir otroligt mycket lättare för mig att klara av kurserna.

Det är väl ändå så att alla ska ha rätt till en likvärdig utbildning. Jag anser att i mitt fall har skolväsendet misslyckats på alla punkter. För det är väl meningen att jag ska ha samma chans att utbilda mig, som de som inte har läs och skrivsvårigheter.

Jag känner att jag själv inte har de ekonomiska möjligheterna att slutföra denna utbildning. Jag har två barn att försörja och enbart med min mans inkomst kan vi inte få ekonomin att gå ihop. Får jag inte igenom hos er, utökade veckor, är mitt alternativ att hoppa av utbildningen och hamna i arbetslöshet. Jag ber er noggrant överväga min begäran om ett utökande av antal veckor man är berättigad till på gymnasienivå.

Jag har 8 månader kvar av utbildningen för att bli färdig undersköterska utan uppehåll samt en studietakt som är på heltid.

puuuuuuuuuss