Jag har som kanske många vet alltid kämpat som en idiot med skolan o nu ska jag kämpa mot CSN för att få ersättning så här skrev jag:
Allvarlig försummelse från lärare, rektorer och annan
skolpersonal, har gjort att min skolgång mynnat ut i ett betyg, som gör det
ganska svårt att söka högskoleutbildning. Jag har gått genom hela grundskolan
och fått känna mig som en idiot. Jag fick jobba mer än dubbelt så mycket i
jämförelse med mina klasskamrater. Jag har prioriterat skolan hela tiden och
har totalt förlorat den sociala gemenskap man behöver för att uppleva psykisk
hälsa.
Det mina föräldrar fick höra på alla utvecklingssamtal var
att jag hade lite problem med inlärningen. Med det var aldrig tal om att skolan
skulle göra någon vidare utredning.
Jag fick till och med ta bort vissa ämnen för att få en
dräglig skolgång. Det innebar ju naturligtvis att den linje jag ville gå på
gymnasiet, bara blev en dröm för mig.
Jag gick ut nionde klass med knappt godkända betyg, fastän
jag gjort allt jag någonsin kunnat för att höja betygen. Med detta i bagaget
blir man ju ganska begränsad att söka in till gymnasiet.
Kontakten med kurator, syokonsulent och skolsköterska (som
var som en andra mamma för mig) var viktiga för mig. De hjälpte mig att ta mig
igenom de svåra stunder samt försöka få mig att förstå varför lärarna betedde
sig som de gjorde mot mig.
Sommaren 2005, när vi fick resultatet från gymnasiet, var en
stor nedgång för mig. Jag hade inte tagit mig in på någon av de 5 val jag hade.
Vad skulle jag göra om jag inte tog mig in på gymnasiet? Men i augusti, en
vecka innan gymnasiestarten, fick jag veta att jag tagit mig in som reserv. Jag
kom mig in på ledarskapsprogrammet och mina problem fortsatte. Det var oerhört
svårt att ens komma upp till godkänt. Jag misslyckades i ett ämne och var
tvingad att hoppa av ett annat, på grund av svårigheter att hänga med i ett för
mig alldeles för högt studietempo. Kampen med rektorer, kuratorer och
specialpedagoger började redan tidigt. I första klassen så blev jag utfryst på
grund av mina svårigheter att hänga med. Detta ledde till hög sjukfrånvaro och
ingen social gemenskap. Jag fick tillslut byta klass och kom till en klass där
jag hittade vänner som förstod min förtvivlan.
Andra året på gymnasiet hade jag fått nog så jag tjatade
till mig en dyslexiutredning. Men har jag inte själv varit så påstridig i min
vilja att få till en utredning, så hade jag nog aldrig fått den. Till och med
min mentor ifrågasatte om det verkligen var någon mening med en utredning.
Det var 1 års väntetid så i slutet på första terminen, i
tredje året på gymnasiet, fick jag gå till en utredare. Efter en grundlig
utredning visade det sig att min dyslexi var roten till mitt misslyckande i
skolan. Förtvivlad men ändå väldigt lättad öppnade jag kuvertet där det stod
att jag hade läs och skrivsvårigheter. I och med detta började nästa kamp med
lärare och rektorer. På mötet med min dyslexiutredare, mentor, rektor och
lärare var det BARA jag, mamma, min mentor och utredaren som satt där. Detta
visade för mig vilket intresse alla mina lärare hade för att hjälpa mig gå
igenom, det som var för mig, en väldigt stor grej.
Men ni försåt ju själva att detta var ju åt skogen för sent.
Mina urusla gymnasiebetyg är något som jag fått lära mig att leva med. Men det
begränsar mig oerhört när det gäller en vidare utbildning. Jag kan väl säga att
om skolan varit mer uppmärksam på mina problem och fått till en utredning redan
i grundskolan, så skulle nog min nuvarande situation sett helt annorlunda ut.
Jag har många gånger ifrågasatt mig själv varför lärarna var
så arroganta mot mig, varför de alltid sa ”läs en bok så blir det bättre”,
varför fick jag sitta i en specialgrupp när alla andra fick läsa språk? Allting
har hela tiden varit en enda kamp för mig.
Det kändes som en skänk från ovan när KOMVUX erbjöd mig
denna undersköterskeutbildning. Äntligen hittade jag en studieform, som passade
mig. Men dock har skolan har alltid varit något negativt för mig så jag
ifrågasatte mig många gånger om jag är kapabel till detta. Men med en studietakt som jag klarar av och
att bara koncentrera sig på ett ämne gör att det blir otroligt mycket lättare
för mig att klara av kurserna.
Det är väl ändå så att alla ska ha rätt till en likvärdig
utbildning. Jag anser att i mitt fall har skolväsendet misslyckats på alla
punkter. För det är väl meningen att jag ska ha samma chans att utbilda mig,
som de som inte har läs och skrivsvårigheter.
Jag känner att jag själv inte har de ekonomiska
möjligheterna att slutföra denna utbildning. Jag har två barn att försörja och
enbart med min mans inkomst kan vi inte få ekonomin att gå ihop. Får jag inte
igenom hos er, utökade veckor, är mitt alternativ att hoppa av utbildningen och
hamna i arbetslöshet. Jag ber er noggrant överväga min begäran om ett utökande
av antal veckor man är berättigad till på gymnasienivå.
Jag har 8 månader kvar av utbildningen för att bli färdig
undersköterska utan uppehåll samt en studietakt som är på heltid.
puuuuuuuuuss