Nu var det ett tag sen!jag vet att det var länge sedan..

Hej å hå vad jag jobbar på.. Eller i alla fall så gott jag kan.
Jag vet att det var en evighet sen sist men det har varit så mycket under så lång tid nu så jag har verkligen inte haft lust eller orken.. Men idag känner jag att jag måste skriva av mig men vet inte riktigt var jag ska börja..

Jag börjar med sommarens mest traumatiska upplevelse Ossians krampanfall.. Vi hade kvällen innan varit här på vindelånäsets sommarcafe och innan då ätit lite halvkass middag.. Han lekte och var hur glad och sprallig som vanligt. Vi fikade lite man som vanligt har han inte riktigt ro att sitta stilla när alla barn springer omkring. vid 20.30 åkte vi hem o jag försökte som vanligt få i honom kvällsfika men med inte så bra resultat. Så han somnade o storasyster somnade o till sist jag med. Han vaknade som vanligt vid 6.00 o då förstod jag att något var knas för han var så ledsen. så jag gick dit o han blev tyst när jag kom så i vanlig ordning la jag honom på skötbordet och tog av han nattblöjan, den låg dock kvar under honom, precis när jag skulle vända mig bort o hämta en ny så ser jag att han blinkar konstigt med ögonen, börjar krampa med jämna mellanrum och andades väldigt konstigt. Jag tog på honom nattblöjan igen o sprang ner till farmor och farfar, som var på väg att besikta bil och husvagn, och skrek till Ewa att "det är något fel på pojken". Hon kommer o jag skickar bara över honom till henne. Farfar åker iväg och besiktar bilen.
Det var som att hålla i en jättestor bebis han var helt "förlamad" från huvud till tå. Så jag rusar in o ringer 112 med mina skakiga händer o berättar vad som hänt. 20 minuter senare dyker ambulansen upp och vi åker iväg på en gång. Tack o lov så var det en ssk från vindelhållet och jag vet vem hon är så det kändes bra.. Felicia var vid vår sida hela tiden men försökte hålla sig undan, man såg hur fruktansvärt rädd hon var för hon såg att något var galet fel, farmor tog hand om henne när jag åkte iväg med ossian. Redan 1 km härifrån så hade ambulanssjuksköterskan kollat blodsockret som låg nere på 1,5 vilket är VÄLDIGT lågt... Hon försökte klappa på hans kind för att verkligen hålla honom vaken men det var inte det lättaste då hans blick var helt låst.. hon gav honom en spruta med socker på en gång i låret sen så var räser hela vägen till umeå och en bit innan umeå möter vi upp en läkare..
Väl på akuten kom vi in i ett traumarum och han var fortfarande helt borta, jag trodde verkligen att hans hjärna var skadad för alltid nu, ett rum fullt med läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Ambulanssjuksköterskan var kvar och även läkaren som mötte upp oss. De hjälptes åt allihopa medan jag satt o bara tittade på allas ryggar... De försökte med våld, typ, sätta in en infart men det gick verkligen inte bra nån stans så de ringde en kirurg som kom ner och just innan hon kommer får dom in en i armvecket. Kirurgen lyckas på något sätt även sätta in en infart i foten där han får vätska.. i armvecket får han in socker i blodet direkt... Efter ett tag kommer en manlig uska o frågar hur jag mår och jag brister ut helt i gråt och rädsla.. Men tack o lov fick jag lite information om hur läget var..
Under den här tiden vet fortfarande inte pappa johan något om händelsen eftersom han är nere i sthlm och jobbar..
Till slut så börjar de prata med ossian och ambulansssk kommer till mig och säger att allt kommer bli bra och hon ger mig även ett papper att torka bort tårarna med.. Sen blir det lite mindra människor i rummet och ossian ser mig och säger mamma och då dör jag av glädje än fast det bor lite rädsla i mig fortfarande.. Jag vet inte om jag vågar gå fram till honom tänk om jag har skadat honom så han inte kommer kunna gå o leka som han alltid har gjort.. SSK tyckte i alla fall att jag skulle komma fram o hälsa på honom och det gjorde jag. jag pussade och kramade honom och sa att mamma är här och allt kommer bli bra.. Man såg att han var väldigt trött och medtagen och det var han några dagar framöver med. Men vi fick i alla fall komma upp på avdelningen och vi blev inlagda några dagar tills vår MCAD läkare såg att han börjar äta som vanligt igen.. Pappa johan kom upp samma dag som detta hände så jag fick en del avlastning.. Det är jobbigt att tänka på det och det är jobbigt att skriva om det.. Nu för tiden vet man aldrig när det kan komma, förut var det mest varningar då han var sjuk men den här gången var han frisk som en nötkärna och jag fattar ingenting :/ det var inte så bra start på semestern i alla fall...

Skolan har jag kört på med hela sommaren o jag har ju inte läst de mest intressanta kurserna så jag ska erkänna att jag inte varit direkt överambitiös.. O nu har jag just påbörjat nästa och det flyter på så jag hoppas den sista tiden gå i en rasande fart..

jag ska försöka att uppdatara er senare för nu ska jag jobba på med läxan...